måndag 20 maj 2013

De svenska pansartågen

Under kriget var den svenska malmen en viktig resurs och att skydda den strategiskt viktiga Malmbanan var viktigt. Därför beordrade generalmajor Archibald Douglas, chef för Övre Norrlands trupper, att två pansartåg benämnda "Kiruna" och "Boden" skulle byggas. Tågen skulle sättas in vid en eventuell fientlig framryckning längs med malmbanan.
 "Kiruna" tillverkades på LKAB:s verkstad och byggdes på två öppna Or-vagnar. Den första vagnen hade två 37 mm pansarvagnskanoner m/38 och två kulsprutor m/36. Den andra vagnen utrustades med en dubbel 8 mm luftvärnskulspruta och två kulsprutor m/36. Vagnarna var utrustade med väggar av 15 mm pansarplåt och tak av 5 mm pansarplåt.
Pansartåget "Boden" byggdes vid Bodens tygstation (miloverkstad) och bestod ursprungligen av tre malmvagnar Mas. Det planerades för ytterligare två tåg, "Östersund" och "Malmö", men dessa kom aldrig att byggas. Som dragkraft användes SJ:s J-lok byggda på 1910-talet. På loken satte man pansarplåt på bl.a. vattentankarna, ångcylindrarna, tryckluftbehållarna, luftpumpen och säkerhetsventilerna. Istället för fönster så hade loken siktskåror. Pansarklädseln på loken nedmonterades 1945, men skulle åter kunna monteras inom 48 timmar. Pansartågen utgick ur krigsorganisationen 1949 och skrotades omkring 1960.


Pansartåget "Kiruna" vid Riksgränsen 1941.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum











Pansartåget "Boden" 1941.
Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Bild: Sveriges Järnvägsmuseum

Bild: Sveriges Järnvägsmuseum




Även Norge hade pansartåg, här en panservogn på Ofotenbanen.




Tyskland hade invaderat Norge den 9 april 1940. Den 20 maj 1940 står pansartåget Kiruna på Vassijaure station. Ett tyskt sjöflygplan, en Dornier 26, flyger då in över svenskt luftrum och eld öppnas från pansartåget och från en svensk luftvärnsställning. Flygplanet besvarar elden mot pansartåget. En svensk värnpliktig, 21-årige Sven Sjöberg från Piteå, träffas och avlider senare på Kiruna Lasarett. 


Luftwaffes Dornier Do 26 som var bestyckade med en 20 mm kanon och tre kulsprutor.


Utdrag ur en berättelse om pansartåget Kirunas eldstrid:
I kikaren kunde jag nu tydligt se att det var ett tyskt sjöflygplan av typ Dornier. Det flög lågt och långsamt med kursen rätt över höjden med luftvärnskanonerna. Jag väntade varje ögonblick på deras eldöppnande. När planet var inom skotthåll för luftvärnskulsprutan och då kanonerna fortfarande var tysta, beordrade jag eld. Ammunitionen till luftvärnskulsprutan bestod av 8 mm pansarbrytande ammunition, blandad med spårljusammunition. Redan efter några sekunder gav spårljuset besked om att elden låg rätt. Sedan flygplanet passerat över luftvärnsautomatkanontroppen, öppnade också denna eld. Första skotten låg bäst, just under planets högervinge, ganska nära flygkroppen. Övriga skott var alla sämre riktade. 
Framför järnvägsstationen uppehöll sig några soldater som var förlagda här uppe. Sålunda stod en soldat någon meter till höger om mig. Likaledes någon meter till vänster stod "min" lokförare (Lars Emanuel Larsson, född 1893 - av kamraterna kallad "Tysta Lasse"). Medan jag i kikaren iakttog elden, hörde jag plötsligt bogvågs-knallarna av kulspruteeld. Elden kom överraskande, men jag förstod att vi var beskjutna från flygplanet och beordrade personalen omkring mig till skydd i lä av pansartåget. Hur oväntad elden från flygplanet i själva verket var, kan förstås av sergeant Öhlunds yttrande till sin servispersonal då han hörde bogvågsknallarna: "Vem tusan skjuter på oss?" 
När jag tillsammans med lokföraren kommit i skydd bakom lv-vagnen, vände jag mig om för att se hur det gått för de övriga. På spåret där jag nyss stått, låg den soldat som uppehållit sig till höger om mig. Han låg på rygg. Jag fattade inte, att han träffats utan trodde att han snubblat, fallit, skadat sig och blivit liggande. För att hjälpa honom in i skydd sprang jag åter ut. Nu såg jag att han var medvetslös. Då han syntes ha svårt att andas, knäppte jag upp vapenrocken och fann därvid ett skottsår i högra delen av bröstet. 



Dornier Do 26 var ett mycket speciellt flygplan. Det drevs med fyra stycken Junkers Jumo 2-takts dieselmotorer, en komplicerad konstruktion med sex cylindrar, tolv kolvar och två vevaxlar. 

Det engelska företaget Napier & Son byggde före kriget dessa motorer på licens under namnet Napier Culverin. Sent i kriget satte man ihop tre sådana motorer i en triangelformad konfiguration kallad Napier Deltic. Det var då en av världens starkaste och mest kompakta dieselmotorer. 
Titta också gärna på mitt tidigare inlägg om Napier Deltic som finns HÄR.  



2 kommentarer:

  1. Spårgående fordon måste väl vara det sämsta fordon som tänkas kan i krig? Bara för fienden att släppa en välriktad bomb på rälsen framför tåget så står tåget där det står - långt från luftvärn och bepansrade vagnar! Alternativt ett sabotage i form av en gubbe med enkla verktyg som skruvar isär rälsen... Eller tänker jag fel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du tänker rätt. Problemet med malmbanan var att det inte fanns någon väg mellan Riksgränsen och Kiruna förrän 1984. Innan dess måste alla transporter gå med järnväg eller flyg. Det fanns t.o.m. en rälsgående ambulans för sjuktransporter utefter malmbanan. I brådskande fall nyttjades helikopter.

      Radera