fredag 16 november 2012

Järnvägsolyckan i Lerum 1987


Idag för 25 år sedan, kl 14.27 den 16 november 1987 inträffade en av sveriges värsta tågkatastrofer. Det var två tåg som frontalkolliderade inne på Lerums station och jag förlorade tre av mina kollegor, två lokförare ocn en tågmästare. Dessutom omkom sex resenärer och ca 130 skadades. En tågmästare som åkte i det ena av loken, insåg vad som höll på att hända och kastade sig ut strax innan det smällde. Han överlevde hoppet, men skadade sig, dock inte allvarligt.
Intercitytåg 129 med lok och sju vagnar på väg söderut från Stockholm till Göteborg hade grön körsignal in i Lerum och höll ca 110 km/h. Efter ett arbete i en växel hade fjärrtågklareraren i Göteborg fått klart att växeln fungerade. Vad man inte kontrollerat var att den fungerade på rätt sätt. Två trådar hade av misstag förväxlats, och när växeln indikerade att den låg för färd rakt fram, låg den istället in på det motsatta spåret. Det södergående tåget leddes därför in i växeln avsedd för 70 km/h med en hastighet av ca 100 km/h. Tåget krängde kraftigt men höll sig på spåret och rullade vidare på fel spår.
Samtidigt var norrgående tåg 140 med lok och tre vagnar på väg in på Lerums station med ca 100 km/h. Tågen möttes front mot front och kollisionen blev fruktansvärd. Ögonvittnen såg de båda loken resa sig innan de föll ner och det ena loket började brinna på grund av läckande transformatorolja. Olycksplatsen var ett inferno av rök, eld och skadade resenärer.
Räddningstjänsten i Lerum var snabbt på plats och påbörjade räddningsarbetet. Totalt deltog ett hundratal man från räddningstjänsterna i Lerum, Partille och Göteborg. 
Vi som arbetade på järnvägen gick i ett chocktillstånd och jag märker nu när jag skriver dessa rader att händelsen fortfarande påverkar mig. Samtalen oss förare emellan handlade naturligtvis mycket om våra omkomna arbetskamrater och deras anhöriga, men också om vi skulle fortsätta att köra tåg om vi inte kunde lita på signalerna. 
Jag blir illa till mods när jag nu ser dessa bilder igen. Det är en händelse som satt djupa spår och fortfarande 25 år senare, kom minnesbilderna tillbaka när jag idag passerade Lerums station. 

Detta är resterna av ett Rc-lok...


Tänk er två tåg. Det ena väger ca 400 ton, det andra ca 250 ton. Båda tågen håller ca 100 km/h i kollisionsögonblicket. 
Otroligt nog omkom "bara" nio personer i denna fruktansvärda olycka. 


14 kommentarer:

  1. Förstår att denna olycka har satt spår i dig...

    SvaraRadera
  2. Usch, vad otäckt!! *brrr*

    SvaraRadera
  3. Skulle åka tåg till Göteborg,och byta i Herrjunga men inget tåg kom, till slut kom en buss, utanför Lerum åkte bussen förbi det som ses på bilderna ovan. Vi i bussen hade inte fått någon information alls innan vi såg detta.

    SvaraRadera
  4. Hej! Jag satt på tåget mot Göteborg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag satt med ryggen i färdriktningen, längst fram i den vagn jag satt i. Brukar säga till alla nära och kära att inte sitta långt fram i tåg och helst bör man sitter med ryggen mot färdriktningen.

      Radera
  5. Bodde i Lerum på den tiden. Dessutom arbetade min mamma som tågmästare och tjänstgjorde på det norrgående Stockholmståget som gick en timme innan. Den tid det tog innan vi i familjen fick klart för oss att hon inte var med i olyckan var oändligt lång. Jag jobbade på den tiden i vagnhallen och städade vagnar och vi hörde om olyckan ganska snabbt, de första ryktena var att det var två pendeltåg. Man förstod inte vidden av olyckan först men det var oerhört skrämmande att se det när jag sedan körde hem från jobbet och passerade olycksplatsen på motorvägen.

    SvaraRadera
  6. Växeln var en 70-växel, inte 40.

    SvaraRadera
  7. Finns en P3 dokumentär om detta, om du inte redan visste det.
    Lyssnade på den igår... mycket intressant...
    MVH Anders

    SvaraRadera
  8. Vem var skådespelerskan som omkom?

    SvaraRadera
  9. Alldeles på platsen till vänster om den svårt kvaddade vagnen, längst till vänster på översta bilden ovan stod jag den 12 oktober 1986, 13 månader och fyra dagar före denna hemska olycka, och tog en bild in mot stationen! Det är den enda gång jag varit på den platsen då jag är från en annan ort vid kusten något tiotal mil därifrån. Vid spåret längst bort (där ambulansen och brandbilen står) fanns då tre elrevisionsmotorvagnar, en kabeltrumvagn med ny kontaktledning och några öppna och slutna tjänstevagnar när stationen då fick nya ledningar. De två V-försignalerna där den vänstra nätt o jämt klarade kraschen, är drygt ett stolpavstånd (ca 50 - 60 m) från där jag då stod! Jag mindes när det tragiska skedde, läsandes en kvällstidning med bilderna här, och tyckte förstås det var en mycket obehaglig upplevelse när jag då dessutom hade varit på platsen. Jag lyssnade också på P3-dokumentären. Man fick ju också höra mannen som tog skulden på sig och kände förstås stark sympati för honom och de andra offren! I våras när jag skulle börja den andra delkursen i min järnvägsprojektörsutbildning i Varberg, dök han upp där och var en av våra lärare under ett par dagar och en av tjejerna i klassen har nog honom som handledare nu på vår första praktik. Det har nu då blivit min erfarenhet att man med lite extra vetskap kan komma en sån otäck olycka riktigt nära utan att vara inblandad det minsta! (Tyvärr ser jag ingen funktion här att kunna lägga in bilden jag då tog).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Du får gärna skicka bilden till perakelg(snabel-a)gmail.com
      /Perra

      Radera