torsdag 16 februari 2012

Tågkommunikation

Redan 1945 kunde man på Pennsylvania Railroad kommunicera med ombordpersonal och omvärld. 


På SJ tog det betydligt längre tid innan vi fick moderna sätt att kommunicera med. När jag började på järnvägen 1981 fanns det inte ens möjlighet för ombordpersonalen att kontakta lokföraren när tåget var i rörelse. Något högtalarsystem för utrop i vagnarna fanns inte heller. Undantaget var motorvagnar som haft det sedan 40-talet. Om tågmästaren ville få iväg ett meddelande fick han lägga en lapp i en liten behållare kallad rapportstav, och kasta ut den till tågklareraren (stinsen) när tåget passerade en bemannad station. Fick man fel på tåget och inte kunde fixa det själv, blev det till att ta fram en bärbar telefon och bege sig ut på vandring längs spåret. Då gällde det att hitta en s.k. telefonpost där det gick att plugga in luren och i bästa fall få kontakt med närmaste tågklarerare. Märk väl att detta var så sent som på mitten av 80-talet...
1988 fick vi en ny generaldirektör på SJ. Stig Larsson kom från telekomföretaget Ericsson och fick säkert en chock när han fick klart för sig hur illa ställt det var med kommunikationen på Statens Järnvägars fordon. Det tog inte lång tid innan alla lok blev utrustade med NMT 450 telefoner. Modellen var Mobira Talkman, inte Ericsson som väl kanske varit det naturliga valet för en f.d. Ericsson VD. Det var verkligen ett lyft för oss förare! Nu fick också lok och vagnar relativt snabbt högtalarutrustning och internkommunikation. 
Idag har järnvägen ett eget mobilnät, GSM-R, där R:et står för Railway. Dessutom har personalen nu också personliga smartphones.
Mobira Talkman


1948 beställde dåvarande Bergslagernas Jernvägar tre nya motorvagnar litt Xoa8, ett fordon väldigt likt SJ:s Xoa5, senare X5. Dessa var utrustade med moderniteter som högtalare och internkommunikation. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar